Foppafamiljer och sånt

Jaha, då var det kanske sommar och det är dags att uttnyttja min talang för att hitta oaser mitt ibland alla foppatofflor. Apropå foppatoffeln så har jag noterat en trend bland krönikörer, nämligen att "Foppa" har blivit det nya "Svensson". Oftast används hockeygeniets smeknamn i kombination med "familj", alltså Foppafamilj, och ibland har jag även stött på Foppafarsa. Kul tycker jag. Kul att språket utvecklas. Apropå språktrender så kan jag inte undgå att notera diverse strömningar inom musikjournalistiken. Jag läser tyvärr en del av detta underhållningsvåld och för tillfället är det uppenbart att uttrycket "ängslig" är hett just nu, och har så varit sedan mars ungefär. Förut skrev alla "nervös indie", men nu heter det alltså "ängslig indie". Andra trender har haft fantastiskt korta livslängder på ca två veckor. Exempel på dessa är "Kukrock" och "gråtrunka" (förmodligen inspirerat av P. S. Hoffmans gråtrunkarscen i "Happiness") . Med detta sagt kanske ni förstår att jag läser denna oseriösa smörja för det roliga språkets skull. Många poprecensioner är ju bara intetsägande slafs och innehåller ofta plumpa personangrepp. Popjournalistiken är ju i sig extremt ängslig, ovärdig och omogen (roligt ord) och den handlar egentligen mest om ängsliga förvuxna tonåringar som kompenserar sin brist på självkänsla genom mobbning av artister som råkar vara lite för vuxna, drogfria och foppatoffliga, och jag förstår varför. Rocken ska ju inte ha foppatoffel, den ska ju vara ung, exkluderande och (zzz) cool. Med denna hållning kommer ju automatiskt en svart och vitt-attityd som hör ungdomen till och som jag är extremt spyless på. "Allt som jag inte älskar hatar jag", brrr. Rädsla urholkar själen, var det någon som sa, och detta blir ju tydligt i tv där herrar och damer Virtanen, Luuk, Berg, Hammar och Wikingsson blir fullständigt krossade i möten med genunint varma människor med god självkänsla. Ironikerna blir totalt ställda eftersom de inte vet hur de ska förhålla sig till en avslappnad och naturlig människa. En personlig favoritscen är när GW berättar ingående om sina jaktäventyr på Pampas för herr Luuk varpå denne blir helt tillplattad och klämmer som kommentar ur sig: "Mycket kött...", och byter sedan kvickt ämne.

Jag kan fortsätta i eoner men nu ska jag brygga kaffe till min havande hustru.