Sjuklektyr

Det blev för många intryck på Olles 2-årskalas i helgen så min kropp brakade helt sonika ihop igår. Då försvann ju även, i mitt tycke, kraven på att vara fysiskt tillgänglig. Jag ligger följdaktligen i soffan eller i sängen å bläddrar i diverse böcker och tidningar, och med nervös glädje ber jag om att få tipsa om dessa godbitar:

Stalin - den röde tsaren och hans hov, av Simon Sebag Montefiore

En tegelsten på en miljard sidor som kändes övermäktig att ta i tu med då den likt en karsk gammal gubbe låg på sängbordet å blängde på en. Då tänkte jag: Vafan, jag får väl närma mig den på något annat sätt - alltså respektlöst. Slog upp klossen mitt i - blev fast efter första meningen. Har snart läst ut andra halvlek och ska väl så småningom börja från början och låta mig översköljas av tidigare okända uppgifter från Stalins barndom.

Träligt? Inte alls! Det är detaljerna och de nya uppgifterna från tidigare stängda arkiv som gör boken. Den är så bländande djuplodande och välresearchad att läsningen blir som ett gift. Också intressant att få en sådan nyanserad och heltäckande bild av ett i allmänhet så hatat monster som Stalin. Det hela blir som en bisarr mastodontdokusåpa där man inte bara får en ingående teckning av denne despot, utan också en heltäckande indirekt bild av större delen av Sovjetimperiets historia, vars hela maskineri var avhängig denne mans nycker. Ni ska få lite infotainment:

Gubben skulle i princip varenda kväll, med början ca elva, ha filmfrossa med sitt konstant skräckslagna gangstergäng i Kremls biograf. Maskinisten hade till sin stora skräck ansvaret för filmvalen, så det gällde att han lärde sig läsa av Stalins dagshumör, annars kunde det sluta med nackskott (som ju var standardmetoden för avrättningar). Tre, fyra maskinister fick sätta livet till innan de hittade en permanent som måste ha haft en hink med tur och superkänsliga tyrannhumörsantenner. Då skulle oftast två rullar avverkas varpå en superlyxig trerätters skulle intas tills Stalin bestämde när det var nog. De var ofta färdiga runt fyra- femsnåret på morronkvisten. Då tog Stalin med sig en militärhistorisk bok och gick och läste på någon av sina många soffor. Han sov alltid på soffor, fullt påklädd. Sedan så anlände han till diktatorskneget oftast runt lunch då arbetet hade hopat sig. Hans stab vågade ju inte väcka "den ryska björnen" (förlåt), och ett bisarrt exempel på denna rädsla var när tyskarna invaderade Sovjet. Hela företaget inleddes runt fyra på morgonen, men eftersom björnen nyss hade somnat var det många i ledningsposition som stod helt handfallna.

En av nackdelarna med att vara maktfullkomlig.

Vill du ha något att bita i?

Läs då denna skräckopera.

Slumpen är ingen tillfällighet, av Jan Cederquist

Denna bok är ett måste för den som vill rota lite i det som de flesta upplever men inte pratar om, nämligen meningsfulla sammanträffanden, eller synkronicitet på fackspråk. Psykoanalytikern C.G. Jung var den som myntade uttrycket och satte ord på denna vardagsmystik som har förbryllat många. Jag vet att Strindberg var fascinerad av detta fenomen, men det var innan uttrycket hade befästs.

En liten parentes bara: Om jag blev inbjuden till Gokväll att berätta om vilka fyra gäster jag skulle välja till min Gokvällmiddag så skulle C.G. definitivt vara ett av offren.

Jaja, oftast har denna typ av litteratur en kvalmigt storvulen och högstående stil, i såväl bilder som text, men inte denna lilla guldklimp som är författad av reklammannen och amatörbasisten Jan Cederquist. Han tar upp händelser ur sitt och delvis ur andra människors liv som kan tolkas som meningsfull slump. Vissa av dessa händelser är så perfekt synkrona och fulla av symbolik att man ibland tappar andan. De korta historierna varvas med vetenskapliga teorier som ger boken en dimension av vetenskaplig trovärdighet som ofta saknas i denna genre, och därför borde boken också tilltala en bredare publik bestående av både bedagade elevrådsrepresentanter och naivromantiska flummare. Den tar även upp föraningar/intuition, som för övrigt drabbade mig en kväll när jag tomsåg en av filmerna i den där nya fabriksinspelade serien med Wallanderdynga (ALLA filmer är exakt 1.29. brrr).

Nåväl, mitt i filmen så får mitt uttråkade medvetande en jättestark uppenbarelse av skådisen Per Morberg. Det bara bankar Per Morberg i mitt inre synfält och cirka fem sekunder senare dyker karln upp i rutan. Wow!

Jag rekommenederar denna lilla pärla eftersom den tar upp ett ganska så esoteriskt ämne på ett så underhållande och lättsamt sätt. Vill avsluta denna recension med ett passande citat av Oscar Wilde: "Vi ligger i rännstenen, men vissa av oss tittar mot stjärnorna", och ett av Einstein: "Logik tar dig från punkt A till B, fantasin tar dig över allt"

Bonniers Stora Världsatlas (ursäkta bilden, den var bara så kul)

Vad kan jag säga? När jag plöjt några sidor av ovanstående lektyr så svalkar jag hjärnan med att frossa i något så konkret som kartor. Det är en böjelse jag har. Jag kan likt en högstadiepojke försvinna i timmar med en bra kartbok.

Huvudstaden i Brasilien?

Rio? Sao Paolo?

Glöm det.

Jag har svaret.